Jämtlandstriangeln – En ny människa kommer hem

DCIM103GOPRO

DCIM103GOPRO

16 augusti
När vi vaknar har solen inte hunnit gå upp och värma upp tältet som de tidigare dagarna. Det är kallt och ruggigt. Vi har bara 5 km kvar att vandra och vi vill alla komma fram så vi packar ihop med en gång och beger oss. Frukosten blir nötter, torkad frukt och en Swebar. Jag brukar sällan äta bars i någon form men här i Jämtland har de blivit min räddare i nöden. Här kan jag på riktigt kalla dem för power bars.

DCIM103GOPRO

DCIM103GOPRO

Det tog oss ungefär 1,5 timmar innan vi började känna igen växtligheten som vi hade runt oss i början av vandringen. Solen började värma på, vi hade träd runt oss för första gången sen vi lämnat Storulvån och vid vissa toppar såg vi till och med fjällstationen. Man hade blivit så van vid att hinna bli dödstrött innan man ens var i närheten av att komma fram och nu hade solen knappt hunnit gå upp helt! Ivriga på att komma fram hoppade vi öven lunchen och åt Swebar, sesamkakor och nötter på vägen istället.

DCIM103GOPRO
DCIM103GOPRO

Fyra dagar är kanske inte så jättelång tid så jag vet inte om det var för att det var min första vandringstur, men det var nästan en lite surrealistisk känsla att vara tillbaka i någon form av civilisation. Jag kände mig helt felplacerad och socialt inkompetent. Och vi stank. Vi hade inte märkt det under helgen, förmodligen för att alla luktade lika illa. En blandning av Beckolja, svett och tält. Mmmm, gött!

Hur som helst har jag hittat en ny hobby. Att vandra var över förväntan! Trots en öm kropp, långa, jobbiga dagar, relativt tråkig mat och kalla nätter så är det här bland det härligaste jag varit med om. Att bara vara i naturen, långt bort från bilar, stress och förpliktelser gjorde otroligt gott för själen. Jag känner mig som en ny människa!

 

DCIM103GOPRO